Idag är det dags för ett jobbpass igen. Har varit ledig två dagar förrutom ett viktigt möte som jag var med på igår. Känner mig lite halvkrasslig, förkyld och allmänt seg i kroppen. Misstänker att jag har vitaminbrist. Läge att införskaffa nåt bra vitamintillskott eller öka på mängden grönsaker i kosten.
Igår satt jag för första gången ute i trädgården och njöt i solen. Hundarna fick vara med parvis. Ser ut att bli ytterligare en vacker dag. Härligt.
Då var det snart dags att bege sig ut med husbilen igen. Som vanligt fick vi leta efter nycklarna och efter ett tag hittade Madde dem i den röda bilen.
Jag blir ofta stressad innan vi kommer iväg. Inte så konstigt med tanke på att det är två små barn och fem hundar som också ska med. Men det brukar lösa sig till slut.
Denna gången styr vi mot Skåne och kanske en snabbvisit till Helsingør.
Nu har vi bott på Rör gård några veckor och börjar så smått komma i ordning. Igår tog vi bort staketet som vi satte upp runt tomten på Kråkslottet. Ska försöka sätta upp det här på Rör gård så fort som möjligt. Bilarna kör förbi rätt snabbt på vägen och det skulle kännas tryggare med ett staket. Stort tack Jonas Karlsson för hjälpen med staketet. Du är en klippa.
Vad gäller det vårt nya boende är vi ambivalent inom familjen. Jag trivs nog bäst av oss. Madde saknar Kråkslottet och närheten till barnens skola och vänner. Kanske är det norrlänningen i mig som bidrar till att jag inte anser att en flytt på 8 km är så mycket. Vi norrlänningar är vana vid långa avstånd till ALLT.
Finns det då nåt som jag kommer sakna med Kråkslottet? Absolut! Jag trivdes jättebra med att bo där, speciellt på sommaren. Många människor har kommit och gått i huset. Våra dörrar har stått öppna för alla. Nya vänner har tillkommit men vissa har även försvunnit. Det är ju så att vänner kommer och går och endast de bästa består.
Jag uppskattade även att fotografera hundar i ladan. Många håller med mig om att träinteriören var grymt cool och många förknippar den stilen med mig. Nu kommer jag inte längre kunna erbjuda liknande miljö men jag hittar garanterat nåt annat inom kort.
Jag uppdaterar denna blogg oregelbundet men tanken är att jag endast kommer uppdatera denna blogg då jag nu lämnat allt som har med Mondoblog att göra. Tiden fanns helt enkelt inte då jag måste fokusera på mitt jobb som ungdomsassistent.
Istället för att driva tre bloggar: denna, Goranohotoguy och Diabetesbloggen samlar jag allt till denna som även kommer innehålla familje- och hundrelaterade saker.
Sist men inte minst fungerar bloggen som en dagbok avsedd mig. Jag bloggar därför inte för någon annan.
Det tog rätt lång tid för mig innan jag började gilla Varberg. Till en början tyckte jag att staden var för liten med på tok för litet utbud av butiker m.m. Idag trivs jag bra att bo här, trots att jag inte bor centralt utan i Grimeton ca en mil utanför Varberg. Det finns en viss charm med att bo i en stad i direkt ansluting till havet.
Nu har jag varit hemma hos farsan och Anna-Lena i Hallsta i fyra dagar. Vi har hunnit med att fiska vid två tillfällen, tyvärr har vi bara fått en fisk och den drog jag upp. Har även åkt runt i Alby och visat barnen där jag växte upp. Trist att se sitt föräldrahem förfalla. Tydligen har familjen som äger huset övergett det och flyttat tillbaka till Österrike.
Blev lite besviken när jag åkte runt och tittade i Alby. Det ser lite ”övergivet” ut med träd som fallit som man inte tagit tillrätta på. Dessutom ligger det fula sten- och grushögar lite överallt. Det värsta är dock de hus som rivits inne i samhället och att man inte gjort nåt åt miljön runt omkring. Men nu låter det som att man planerar att fixa ett grönområde där med grillplats, bänkar och annat. Det låter jättebra.
I lördags åkte jag med systrarna Huss, Linda och Carina, till Sundsvall och partade på Oskar. Det var jäkligt länge sedan jag var ute i Sundsvall och jag hade skitkul. Det var mest vitmössor ute eftersom det var studenttider men vi smalt in jäkligt bra bland de unga tupparna och hönorna.
Tiden går verkligen snabbt och det är inte många dagar kvar innan vi åker tillbaka hem till Varberg. Ikväll kommer Madde hit från Sollefteå där hon varit speaker på Agility-SM.
Jag glömmer hela tiden bort denna blogg. Den är ganska speciell eftersom jag skapade mitt första inlägg i februari 2006. Då bodde vi i Nacka i Stockholm och våra coola Jack Russel Ericsson levde. Jag vallade och tävlade agility då med vår Border Collie Kiwi. Sitter just nu och läser genom gamla inlägg. Det är spännande att se vad man gjorde på den tiden. När jag läser vissa texter känns det som igår. Helt sjukt vad tiden går fort.
Idag har vi satt upp kompostgaller på baksidan. Det blev rätt bra om jag får säga det själv. Nu är det bara att släppa ut Pim där när man vill att han ska kissa. Han är ju inte som våra andra hundar eftersom han inte kan hålla sig lika länge. Nu bor vi otroligt bra och kan bara öppna dörren och släppa ut honom. Det är helt underbart att bo på markplan.
Jag tänkte faktiskt fota lite så våra nära och kära får se hur vi bor. Tyvärr hann jag inte med det idag och nu är det snart mörkt. Jag sparar det till imorgon istället. Ingen agilityträning hann vi med heller men det är inte hela världen. Efter att jag har varit på arbetsförmedlingen imorgon kör vi ett pass.
Usch, det känns som om vi aldrig kommer i ordning här hemma. Vi har fortfarande många kartongen som vi inte hunnit packa upp. Dessutom är det tre stora säcker med kläder i vår husvagn.
Då var det dags igen; Ericsson drog ikväll. Jag hade bestämt mig för att inte koppla lös henne då hon, som många av de som känner oss vet om, har en benägenhet att DRA! Likt förbannat kopplar jag lös henne då jag ville vara säker på att hon skulle gå och bajsa. Jag vände henne ryggen – några sekunder – och när jag vänder mig om igen är hon borta. Inte allt för långt bort hör jag henne skälla men ljuden blir allt svagare. Jävla hund! Jag stod en bra stund och ropade, visslade och blev rätt irriterad men sedan valde jag att gå hem med de andra hundarna då Ericsson lät som om hon var en mil borta – djupt inne i smålands djupa skogar. Vi var fast övertygade om att ”nu är hon borta för alltid!” Hon kan bara inte hitta hem eftersom vi endast bott här i knappt en vecka.
Just när Madde var på väg ut för att leta efter Ericsson tyckte jag mig höra ett ljud. Och vem tror ni inte det är som står utanför dörren! Man kan inte annat än le åt denna JÄVLA hund. Hur Ericsson hittade hem är ett mysterium. Det regnade som fan ute men hon har väl ett himla känslig nos – fröken Ericsson.
Jag är smått lyrisk! Ju längre vi bor här desto bättre trivs jag. Ikväll var jag och hundarna ute på en underbar promenad. När vi bodde på Henkan var vi tvingade att gå i den lilla skogen som fanns strax utanför allt annat var i princip otänkbart. Jag har hela tiden önskat att vi skulle bo i ett ”samhälle” om ni förstår vad jag menar. Nu gör vi det. Det finns så mycket att upptäcka här och jag ser verkligen fram emot det. Som det känns nu flyttar jag aldrig tillbaka till Stockholm. I love it here!
Diabetespappan 